En familj kan få ett barn med intersexualism. Det här upptäcks ofta genast då barnet fötts, men kan även upptäckas först senare eller i ungdomen. Hur barn utvecklar sitt kön är individuellt. Barn kan ha anatomiska skillnader jämfört med flickor eller pojkar. Ibland har barnet många flickdrag och en del pojkdrag, ibland tvärtom. I sådana fall definieras barnets kön enligt det kön barnet uttrycker mer.
Ibland kan barnet ha karakteristika för flickor och pojkar i en så jämn grad att det är svårt att bestämma barnets juridiska kön. Genom medicinska undersökningar försöker man välja det kön som barnet lättast ska kunna identifiera sig med. Numera ger man inte annan än vård som är absolut nödvändig med tanke på barnets hälsa. Anatomin kan korrigeras i tonåren om barnet då det växer upp själv önskar det.
Föräldrarna kan uppfostra barnet som de uppfostrat dess syskon eller välja uppfostran i enlighet med sina värderingar. En del föräldrar upplever att det är lättare att välja ett könsneutralt eller könssensitivt sätt att uppfostra barnet då det fötts med diagnosen intersexualism. Med en sådan uppfostran avses att alla barn ges utrymme att vara unika och att vuxnas förväntningar på kön inte styr vad barnet uppmuntras göra eller vara. Andra föräldrar vill i sin tur uppmuntra barnet att ta till sig en pojk- eller flickidentitet genom att uppfostra barnet till flicka eller pojke. Föräldrarnas uppfostringsstil definierar ändå inte hur barnet upplever sitt kön. Den upplevelsen kommer inifrån barnet, som en interaktion mellan barnets medfödda egenskaper och hela dess uppväxtmiljö.
En stor del av de barn som fötts med intersexualism känner att de tillhör det kön de definierats som och som de fostrats till. De kan känna sig som flickor eller pojkar, precis som andra barn. En del av de här barnen känner då de växer upp att de har ett mångfasetterat mentalt kön eller att de tillhör ett tredje kön. Barnet behöver förstås stöd från dem som fostrar det, då barnet kan ha en utveckling som avviker från det vanliga. Uppfostrarna behöver i sin tur få stöd av sin näromgivning.
I Tyskland har man lagt fram ett förslag om att barnet först senare ska få ett officiellt kön. Då skulle man kunna försäkra sig om vad barnet själv upplever sig som. Det är även möjligt att byta juridiskt kön – att ändra namn och slutet på personbeteckningen – under barnets uppväxt, om barnet upplever sig tillhöra ett annat kön än det som det fostrats till.
När en familjemedlem tillhör en könsminoritet berör det även familjen och släkten. Då barnet är transgender kan det vara mer utmanande än vanligen att vara förälder. Föräldrarna kan uppleva ett socialt tryck från omgivningen, eftersom föräldrar i vår kultur förväntas uppfostra barn till flickor eller pojkar och själva fungera som förebilder i barnets uppväxt. Föräldrarna kan i onödan föreställa sig att de själva misslyckats som föräldrar på något sätt. Barnet kan i sin tur tro att det är misslyckat.
Vi saknar ord, handlingar, rutiner och ritualer för hur vi kan uppfostra exempelvis en pojke som är som en flicka. Föräldrarna funderar över många svåra frågor och måste göra olika val. Borde barnet uppfostras som en dotter eller en son? Ska barnet iklädas en klänning eller kavaj till fest? Tillåts barnet vara som det vill hemma och begränsar man barnets könsuttryck utanför hemmet med tanke på barnets säkerhet? Låter man barnet vara sig själv överallt för att det inte ska börja isolera sig socialt på grund av de könsstereotypa förväntningar som riktas mot det? Det är viktigt att stärka barnet så att det inte lider av att vara annorlunda eller blir mobbat. Kommer flickigheten eller pojkaktigheten att leva kvar tills barnet blir vuxen? Föräldrarna får handla så att barnet blir lyckligt då det får vara sig själv. Att föräldrarna bekymrar sig är ett tecken på att de bär ansvar för barnet.
En pappa var kreativ i sitt sätt att stödja sin flickpojke som blev mobbad av andra barn: pappan klädde sig själv i klänning och började vänja grannskapet vid manlig femininitet. Snart mobbades inte barnet mer. I en dylik situation behöver inte barnet själv hantera de situationer som uppstår till följd av att barnet har ett speciellt kön. Det utvecklar förstås upp vissa styrkor om barnet klarar sig självständigt, vilket barn och unga som tillhört könsminoriteter under tidigare generationer använt som överlevnadsstrategier. Risken är att barnet möter situationer som är för utmanande för dess ålder eller att det inte längre vågar lita på stöd från föräldrarna.
Det är utmanande att uppfostra ett barn som har ett individuellt kön i en kultur som utgår att det finns bara två olika kön. Föräldrarna förtjänar uppskattning för sina ansträngningar och innovationer samt stöd från personer i deras närhet. Den värme och det accepterande stöd som föräldrar visar sitt barn och dess unikhet skyddar även i vuxen ålder den mentala hälsan hos personer som tillhör könsminoriteter.