Tidigare har man i den västerländska kulturen definierat mångfalden av kön som en sjukdom eller störning. Nu börjar man sakteliga frångå den uppfattningen. Genomsnittet är inte detsamma som frisk eller lycklig.
Under mer än hundra års tid har det funnits två olika uppfattningar. Den ena anser att olika former av transtillhörighet är en sjukdom eller utvecklingsstörning. Den andra anser att den är naturlig och en hälsosam del av mänsklig pluralism, men att individen kan börja känna sig sjuk på grund av social förskjutning. Uppfattningen om mångfalden av kön som naturlig blir allt starkare. Det är en effekt av ökad kunskap om den biologiska bakgrunden till mångfalden av kön samt att personer som tillhör könsminoriteter har lyft fram frågan. År 2010 uttalade sig de främsta av experter (the World Professional Organization for Transgender Health WPATH): ”Att uttrycka sitt kön, inklusive sin könsidentitet, på ett sätt som inte stämmer överens med stereotypa antaganden om det kön som individen definierats tillhöra vid födseln, är ett vanligt och mångkulturellt mänskligt fenomen, som inte per definition bör dömas som sjukt eller negativt”.
Då kunskapen ökar och tänkesätt förändras så förändras även sjukdomsklassificeringarna. I Norden har transvestism under 2000-talet strukits från sjukdomsklassificeringen. Reformen av sjukdomsklassificeringen försinkas av oron för hur det ska vara möjligt att trygga möjligheten för människor i olika länder att få könskorrigerande åtgärder ersatta av samhället.
En del människor upplever transsexualism som en sjukdom eller en funktionsnedsättning eftersom det för dem inneburit lidande och nedsatt funktionsförmåga. Andra upplever inte sin transsexualism som en sjukdom, utan som en del av sin identitet och livshistoria. Andra människor anser det naturligt att använda sig av termer som kommer från medicinen, såsom transsexualism eller transvestism, då de talar om sig själva och sina erfarenheter. De anser att termerna är neutrala. Andra har inte tagit till sig termerna, utan definierar hellre sig själv på något annat sätt, exempelvis helt enkelt genom att framhäva sin kvinnlighet eller manlighet eller genom att vara av något annat kön. Människors olika sätt att uppleva och tillskriva sina erfarenheter betydelse bör respekteras.
Personer som tillhör någon könsminoritet mår generellt sett bra och har inte problem med sin mentala hälsa. En del hälsoproblem, såsom depression och ångest, är dock vanligare hos personer som tillhör en könsminoritet än genomsnittligt hos befolkningen. Det här har framförallt förklarats med barnets upplevelse av avsaknad av stöd från föräldrarna, då föräldrarna försökt styra barnet in i könsnormer. Andra förklaringar inkluderar skolmobbning och fördomar samt de stressfaktorer som kopplas till dem och utmaningen i att våga vara den en är.
Tidigare – och tyvärr ibland fortfarande – har man försökt påverka personers upplevelse av könstillhörighet genom psykoterapi. Nuförtiden vet man att terapi inte verkar på det sätter och att den tvärtom kan vara skadlig. Etiska instruktioner till psykologer och psykoterapeuter föreskriver att de inte ska erbjuda sådana behandlingar. I stället kan de stödja individer, par och familjer att själva söka och finna lösningar som passar just dem. De kan vara unika. Ingen annan kan veta vilket sätt att uttrycka sitt kön och sin identitet som stärker någons välmående. Endast personen själv kan ta reda på det. En närstående eller någon som arbetar med mental hälsa kan hjälpa genom att finnas där och stödja den som behöver det att komma i kontakt med sina egna känslor och genom att acceptera vad den andra upplever. Personer kan ges stöd i att fundera på betydelsen av deras egna erfarenheter och deras betydelse och utveckling, men mångfalden av kön får inte bortförklaras eller tolkas som något annat. Mångfalden av kön är en del av verkligheten.
Om ett barn, en ungdom eller en vuxen upplever en allvarlig könsdiskrepans som hen mår dåligt av, kan personen ansöka om att utredas för könskorrigerande vård. I Finland kommer en till utredning via remiss till specialsjukvård av en läkare. Utredningen sker vid enheten för vuxen- och ungdomspsykiatri vid antingen Helsingfors eller Tammerfors universitetssjukhus. Stöd fås av Setas Transstödcentrum (www.transtukipiste.fi), genom de kamratstödgrupper som samlas på olika håll i Finland samt via diskussionsgrupper på nätet.